Den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead har varit en omtalad bok även i svensk media redan innan den svenska översättningen kom. Skildringen av slavarnas villkor fick många kända personer, bland dem USA:s förre president Barack Obama att brista ut i lovord. Jag hade således höga förväntningar på denna historiska skildring i romanform.

Cora växer upp som tredje generationens slavkvinna på en plantage i den amerikanska Södern i mitten på 1800-talet. Hon befinner sig längst ner i den sociala hierarkin även bland slavarna, och hon har ingen som tar hand om henne. Hela sitt liv har hon varit medveten om att hon inte räknas som en människa, utan som en ägodel, ett arbetsredskap, en vara.

Friheten lockar i fantasin, men Cora tvekar ändå när den nyanlände slaven Caesar frågar henne om hon vill fly med honom. Cora är först rädd, men frihetstörsten vinner, och med hjälp av ”den underjordiska järnvägen” börjar deras flykt som kommer att bestå i flera etapper.

Den underjordiska järnvägen kallades det nätverk av människor som hjälpte förrymda slavar att fly till de norra, abolitionistiska staterna i USA, eller till Kanada. Omkring 100 000 människor uppges ha blivit hjälpta av nätverket.

I den här romanen blir ”den underjordiska järnvägen” till en faktisk järnväg med stationen under jord, och romanen, som i början nästan är reportageliknande, övergår i en spännande, nästan magiskt realism-liknande berättelse, fast den stannar ändå kvar i det historiska roman-formatet. Slavjägarna, som också förekom i riklig mängd under denna tid, jagar rymlingarna ovan jord, och varje delstat som Cora färdas igenom eller stannar en längre tid i representerar olika synsätt på afroamerikanska människor.

Det korthuggna språk som återger händelserna precist och utan överflöd fick sin förklaring när jag läste en intervju med Whitehead i Dagens Nyheter 26:e augusti. Han har gjort efterforskningar så att romanen skulle bli så genuin och sanningsenlig som möjligt (förutom det där med att järnvägen inte var en faktisk järnväg då), och ville lägga sitt skrivande språk så nära det sätt som slavarna talade på som möjligt. Det är alltid så intressant och ger en annan dimension av boken om man läser eller hör författaren berätta om bakgrunden till vissa detaljer!

Boken var en intensiv läsupplevelse för mig, lärorik och även bitvis obehaglig, naturligtvis. Men det kändes ändå hoppfullt att redan på 1800-talet fanns det gott om folk som satte sina liv på spel för jämlikhet och rättvisa. Hoppfullt känns även att en sådan bok som Den underjordiska järnvägen, som handlar om afroamerikanernas historia, blir en sådan framgång och får internationella priser och erkännande. Det hade, som Whitehead påpekar i ovan nämnda intervju, inte varit möjligt 20 eller 30 år tillbaka i tiden.

 

 

 

 
 
 

 

 


 

Lena
2017-09-11 @ 16:46:37
URL: http://https://lenasgodsaker.blogspot.se/

Har hört så mycket gott om den här boken så den måste verkligen läsas.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0