Judit recenserar: Hjärta av jazz

Jag anser mig ha hyfsat bra koll på litteratur, men det visar sig att jag har missat Sara Lövestam helt hittills. Och vilken miss! Hon är nämligen briljant, något mindre är en underdrift. ”Hjärta av jazz” är hennes fjärde roman, och handlar om Steffi som går i nian. Hon är en klipsk unge, men av någon anledning som varken hon eller läsaren kan förstå, så har hon utsetts åt hackkyckling av några mobbingsugna tjejer i sin klass, och får utstå en hel del vidrigheter. Det härliga med Steffi är att hon ändå inte blir ett offer – hon har en kärleksfull familj och sitt stora musikintresse, och på något sätt lyckas hon behålla tron på sitt eget värde. En dag när Steffi passerar ett ålderdomshem, lyssnar någon på en av hennes älsklingslåtar med Povel Ramel. Steffi lär känna Alvar Svensson, som år 1942 drog till Stockholm från Värmland, blev musiker och fick spela med dåtidens stora namn. Den gamle mannens minnen flätas samman med Steffis eget liv och vänskapen kommer att betyda mycket för dem båda.

 

Romanens stora styrka (förutom det fantastiska språket) är att den verkligen lyckas skapa känslan av att man är mitt i händelserna. Jag susar med cykelbud genom 1940-talets Stockholm, står i kön in till Nalen, argumenterar mot äldre som anser på allvar att jazzen är ett större hot mot ungdomarna än kriget, jag dansar av glädje när kriget tar slut. Jag fnittrar åt ord jag aldrig hört förut, ”snajdare”, ”swingpjatt” och liknande slanguttryck. Jag lyssnar på svensk jazz på spotify, Povel Ramel och Alice Babs, och lever med bokens karaktärer så länge läsningen varar (alldeles för kort, som låten säger).

 

Förutom att berättelsen om Alvars liv är fängslande så är den även, när det gäller Steffis nutida liv, full av sunda värderingar, men sätter fingret på att vem som helst kan råka ut för mobbing. Samtidigt förmedlar historien även en stor portion hopp, och den triumferande känslan av att det faktiskt inte brukar vara översittarna som det går bäst för här i livet, när skolans lilla slutna värld upphör. Att lyckas med detta utan att bli klyschig, men däremot befriande och hoppfull, är sannerligen en bedrift.

 

”Hjärta av jazz” är ingen ungdomsbok, men jag kommer att ge bort den till ungdomar jag känner så snart de kan tänkas vara mogna för den, speciellt ungdomar som behöver stöd i att våga vara sig själva. De vuxna i min närhet har redan utsatts för ”du måste läsa Lövestam”-attacker som kommer att fortsätta tills de lyder.

 

Så snart ”Hjärta av jazz” var slut, pinnade jag iväg till biblioteket för att låna ”Tillbaka till henne”, som är Lövestams näst senaste roman. Den får följa med på Italienresan, för den har 600 härliga sidor!

 

Hjärta av jazz

 

Ett litet P.S: Jag blev så rörd av dedikationens avslutande meningar att jag måste citera dem här: ”Sist, men inte minst: Tack alla barn och tonåringar, som sitter på skolor över hela världen och funderar på tonarter, skuggningar, pi, medeltidsestetik, adverbial, metafysik, neandertalare, knyppling, färglära och flambering, istället för att låta skolgårdshierarkierna komma åt er. Er tid kommer.”

 

Tack till Piratförlaget för läsexemplaret!

 

/Judit

Judit recenserar: Ingenting kan hindra natten!

En ny bok från Sekwa, hurra! Kolla in omslaget: så otroligt franskt, eller hur? Det är faktiskt ett foto av författarens mamma Lucile, som boken handlar om. I sin nya bok lämnar Delphine de Vigan fiktionen och skriver dokumentärt istället, men det blir ändå som en roman som baseras på verkliga händelser. Mamma Lucile, som föddes 1946 blev den tredje i en syskonskara på nio barn som tog livet av sig. Vid 62 års ålder hade hon fått nog av att kämpa med den bipolära sjukdom som präglat större delen av hennes vuxna liv. I ”Ingenting kan hindra natten” försöker Delphine de Vigan förstå sin mamma och samtidigt lägga ett pussel av fakta om en originell familj där många färgstarka karaktärer blomstrade, men där det också fanns en hel del smärtsamma hemligheter som sopades under mattan.

 

Boken följer två spår: den ena berättar Luciles historia från bardomen till livsslutet, målande och detaljrikt, mycket ömsint och känsligt, på ett mycket intressant och medryckande sätt. Det är en fin skildring av den skyddande och kärleksfulla helheten som Luciles stora familj utgör, och den stora kärleken som råder över allt och alla, trots allt. Men var familjen egentligen kärleksfull eller brutal? Fanns lidandet där från början, som något oundvikligt? Denna del av boken, Luciles barndom blir, när den berättar om Luciles vuxna liv, även en berättelse om författarens inte så lätta barndoms- och ungdomstid. Som Delphine de Vigan själv skriver: ”Jag skildrar Lucile med blicken hos ett barn som tvingades växa upp för snabbt, jag skildrar mysteriet som hon alltid har utgjort för mig, på samma gång så närvarande och så avlägsen, hon som slutade krama mig sedan jag fyllt tio”.

 

Det andra spåret handlar om författaren själv som efter mammans död kämpar med sin sorg och försöker hantera den genom att sammanställa allt om mamman (samlade dokument, inspelade intervjuer med släkt och vänner) till något som hon inte vet vilken form det bör ta, något som nästan knäcker henne. På sätt och vis blir historien en uppgörelse och bearbetning för författaren, där smärtan lyser igenom tillsammans med viljan att förstå och förklara. ”Ursprunget till mitt skrivande finns där, det vet jag på ett dunkelt sätt, det finns i de här timmarna som förändrade våra liv, i dagen före den och i den isolering som följde” (skrivet om den 31 januari 1980 när Lucile fick sitt första psykotiska sammanbrott).

 

Det brukar inte vara lättvindiga ämnen som Delphine de Vigan behandlar (anorexi, hemlöshet, arbetsplatsmobbing… Recension av ”Underjordiska timmar” hittar du här). Trots temat är ”Ingenting kan hindra natten” hennes mest tillgängliga bok för mig hittills. Stilen kunde bitvis påminna mig om Janet Frames självbiografiska roman ”En ängel vid mitt bord” genom gemensamma drag som familjetragedierna i båda berättelserna och skildrandet av utanförskap genom psykisk sjukdom. Framför allt är det en uppgörelse med de svåra saker i livet som kan överföras mellan generationer, och som tyvärr kan stå emot tidens och individernas förmåga att läka.

 

Bli inte avskräckt av det tunga temat, den här boken är så himla fin, en av de bästa i år! Det är mycket att tänka på och dröja kvar vid, och jag bar den med mig länge i tankarna.

 

Stort tack till Sekwa förlag för läsexemplaret.

 

/Judit

 

Ingenting kan hindra natten

Judit recenserar: Kvinnan som gick till sängs i ett år

Dagen då Evas tvillingar flyttar hemifrån för att börja på universitet går hon och lägger sig. Det är inte någon välgenomtänkt plan Eva har, hon vill bara vila sig efter 17 års slit och tänka färdigt alla tankar hon har. Men sen blir det så att hon inte stiger upp på ett bra tag, och omgivningen upprörs – Evas mamma, svärmor, och inte minst maken Brian, som redan har nog med problem på sitt jobb som astronom samt med sin älskarinna. Ska han nu behöva lägga tankemöda och energi på hushållet som försummas av hans fru?!

 

Den här historien låter som en fars, men är faktiskt mer tankeväckande och jordnära än man kan tro. Sue Townsend (författaren bakom bland annat böckerna om tonårs- och vuxenlivskrisande Adrian Mole) har en sällsynt blick för det absurda i vardagen och det verkliga men galna inom familjeliv. En av de stora behållningarna med boken är karaktärerna som målas upp med sådan skärpa och träffsäkerhet att det är ren njutning att läsa. För det blir rät många karaktärer som vandrar genom boken, i och med att nyheten om Evas självvalda sängliggande sprider sig. Först besöks hon av kvinnor i bekantskapskretsen som i hemlighet önskar att de hade vågat göra som hon, sedan kommer folk från när och fjärran (trots Evas obehag inför det hela) för att söka allmänna råd för sina liv.

 

Kan man välja så tycker jag att man ska läsa boken på engelska. Det är de fina nyanserna och dialektala uttrycken i den brittiska engelskan som gör det roliga ännu roligare, när Evas mattegenier till tvillingar försöker klara livet i sin osunda tvillingsymbios, när Evas mor och svärmor ojar över den sängliggande Eva som ett par ur ”Pantertanterna”, eller den sympatiske och kärleksfulle rastafarimannen Alexander som börjar som allt-i-allo men blir Evas vän och stora stöd genom hela processen.

 

Den här historien är komplex, för trots roligheterna rymmer den en del svärta och mänskligt djup, ilska, sorg och kalabalik. Rekommenderas!

 

/ Judit

 

 

Kvinnan som gick till sängs i ett år (inbunden)